Obligatorisk måndag
Det var något med ordet obligatoriskt som fick mig att inte gå imorse.
Det, och den bidragande faktorn att jag inte somnat än.
Jag satt där på min köksstol, kalkylerade om tröttheten skulle slå under föreläsningen eller snällt vänta tills efteråt, presentabelt klädd i kläder som lite löst kunde sammankopplas med någon musikstil jag kan kalla min, tänderna borstade, hungern dämpad med några skalkbitar macka tinade i brödrosten, och funderade på hur obligatoriskt det var egentligen.
En helt vanlig obligatorisk måndagsmorgon helt enkelt.
Funderade lite på om de viktiga ögonblicken i livet verkligen var markerade med obligatorisk närvaro någonstans i ett okänt schema, med samma trista upplägg som kursportalens hemsida.
Den 24 februari 2013 har vi schemalagt att du skall få ditt hjärta krossat Obligatorisk närvaro
till exempel.
"The revolution will not be televised" - är ju redan konstaterat, men är det obligatorisk närvaro?
Så jag beslöt mig istället för att lägga mig på sängen och blunda lite, och gå på något mindre obligatoriskt på eftermiddagen istället, i ett pubertalt försök att återta kontrollen över min verklighet.
Det, och den bidragande faktorn att jag inte somnat än.
Jag satt där på min köksstol, kalkylerade om tröttheten skulle slå under föreläsningen eller snällt vänta tills efteråt, presentabelt klädd i kläder som lite löst kunde sammankopplas med någon musikstil jag kan kalla min, tänderna borstade, hungern dämpad med några skalkbitar macka tinade i brödrosten, och funderade på hur obligatoriskt det var egentligen.
En helt vanlig obligatorisk måndagsmorgon helt enkelt.
Funderade lite på om de viktiga ögonblicken i livet verkligen var markerade med obligatorisk närvaro någonstans i ett okänt schema, med samma trista upplägg som kursportalens hemsida.
Den 24 februari 2013 har vi schemalagt att du skall få ditt hjärta krossat Obligatorisk närvaro
till exempel.
"The revolution will not be televised" - är ju redan konstaterat, men är det obligatorisk närvaro?
Så jag beslöt mig istället för att lägga mig på sängen och blunda lite, och gå på något mindre obligatoriskt på eftermiddagen istället, i ett pubertalt försök att återta kontrollen över min verklighet.
To die for
Produktionssvårigheter
Vissa lider av koncentrationssvårigheter, inte jag... jag har produktionssvårigheter.
Det är inte det att uppgiften är svår. Jag vet precis hur man gör. I teorin i alla fall. Man läser sin kurslitteratur, sätter sig framför sin dator och sammanfattar det som efterfrågas i konkreta, koncisa, ordalag. Ändå känns det som att gå i motvind i kvicksand...seegt.
Jag vet inte riktigt varför jag gnäller om det här heller, eftersom det faller in i en av kategorierna av saker jag hade tänkt sluta med (saker jag skall sluta med; gnälla på internet, höra av mig till folk på fyllan, köpa baguetter på lunchen som inte har några som helst näringsämnen för att jag är för lat för att laga mat och därigenom göra av med massa onödiga pengar, och att krångla till saker) men kanske läser någon i min klass det här och blir lite tröstad av tanken att jag ifrågasätter min lämnplighet som student.
Och jag kan inte ens underhålla min bittra hjärna med tankar om att dra härifrån och bara skita i det, jag är fast här i fem år. För jag vill ju trots allt syssla med det här. Egentligen, jag har bara lite produktionssvårigheter.
Så jag antar att jag skall städa ur hjärna från alla okunstruktiva, distraherande tankar och människor, logga ur mina kommunitys, stänga ner msn, sluta ropa i cyberrymden; Se mig, älska mig, gör min tenta åt mig! Eller om inget av förut nämna aktioner passar er så muntra upp mig lite i alla fall.
Funderade på den där extra timmen vi fick nu i helgen, att man borde göra något vackert av den. Ta en höstpromenad bland löven (fast det har fan bara regnat, och dessutom är jag inte riktigt promenadtypen), skriva en låt, förbättra världen, eller bara dricka kaffe med en trevlig granne eller två. Men jag tror jag har förbrukat min extra timme med att väldigt ovackert stirra ut i tomma luften och försökt få mig själv att göra något...jaja.
Slutgnällt för idag
Det är inte det att uppgiften är svår. Jag vet precis hur man gör. I teorin i alla fall. Man läser sin kurslitteratur, sätter sig framför sin dator och sammanfattar det som efterfrågas i konkreta, koncisa, ordalag. Ändå känns det som att gå i motvind i kvicksand...seegt.
Jag vet inte riktigt varför jag gnäller om det här heller, eftersom det faller in i en av kategorierna av saker jag hade tänkt sluta med (saker jag skall sluta med; gnälla på internet, höra av mig till folk på fyllan, köpa baguetter på lunchen som inte har några som helst näringsämnen för att jag är för lat för att laga mat och därigenom göra av med massa onödiga pengar, och att krångla till saker) men kanske läser någon i min klass det här och blir lite tröstad av tanken att jag ifrågasätter min lämnplighet som student.
Och jag kan inte ens underhålla min bittra hjärna med tankar om att dra härifrån och bara skita i det, jag är fast här i fem år. För jag vill ju trots allt syssla med det här. Egentligen, jag har bara lite produktionssvårigheter.
Så jag antar att jag skall städa ur hjärna från alla okunstruktiva, distraherande tankar och människor, logga ur mina kommunitys, stänga ner msn, sluta ropa i cyberrymden; Se mig, älska mig, gör min tenta åt mig! Eller om inget av förut nämna aktioner passar er så muntra upp mig lite i alla fall.
Funderade på den där extra timmen vi fick nu i helgen, att man borde göra något vackert av den. Ta en höstpromenad bland löven (fast det har fan bara regnat, och dessutom är jag inte riktigt promenadtypen), skriva en låt, förbättra världen, eller bara dricka kaffe med en trevlig granne eller två. Men jag tror jag har förbrukat min extra timme med att väldigt ovackert stirra ut i tomma luften och försökt få mig själv att göra något...jaja.
Slutgnällt för idag
Ja just det, det var ju därför.
Därför jag ville bli psykolog. Efter att ha blivit frågad varför jag ville bli psykolog i runda slängar 70 000 gånger, under min nyss påbörjade utbildning, hade jag ändå lyckats glömma bort det.
Det är inte ofta jag blir omskakad av en föreläsning, speciellt inte under min nuvarande kurs i utvecklingspsykologi, som mest har bestått av att genomlida gamla verklighetsfrämmande gubbars åsikter om barn (som de dessutom skaffat sig utan att ens vara i närheten av barn, annat än under kontrollerade former), men dagens föreläsning av en man som arbetade med gömda flyktingbarn berörde mig jävligt hårt. Inte bara mig för övrigt, det fanns folk som nästan satt och grät under föreläsningen.
Henry Ascher, föreläsaren, personifierade det något slitna uttrycket sympatisk. Inte sådär god så man får kräkkänslor och anar att det egentligen är något fel på honom, utan genuint jävla sympatisk. En sådan där människa som jag, om jag vore Gud, skulle peka på och säga, "varför kan ni inte vara lite mer som han är, älska era medmänniskor och försöka göra världen till en bättre plats utan att framhäva er själva?".
När han på sin powepoint-presentaion listade upp de symptom på post traumatiskt stress syndrom de traumatiserade flyktingbarnen visade upp, kom jag ihåg situationer som ledde in mig på den här banan och att det var ju för att hjälpa folk som jag ville bli psykolog.
Jag inser det klyshiga i anledningen, men varför är det egentligen något fel på att faktiskt vilja göra världen till ett lite bättre ställe? Bakom allt verklighetsfrämmande teoritiserande det sysslas med på den här institutionen som säkert är bra till någonting, så kommer jag faktiskt lära mig en del om hur man faktiskt gör.
En annan sak som berörde mig med hans föreläsning var fokuset på resten av samhället. Det största problemet en 12-åring som sett sin Mamma bli våldtagen och torterad har, är inte traumat han upplevt, utan det faktum att han inte fått asyl än, måste leva gömd utan att våga gå till skolan, och kanske skickas tillbaka till helvetet.
För att slänga mig mig med psykologspråk, så fokuserade han mycket på de salutogena faktorerna, d v s de faktorer i livet som gör att människor kan hantera svåra upplevelser, och som man, om man tänker efter, inser är rätt självklara. Givetvis klarar man av sitt trauma mycket bättre om man slipper vara fattig, har sociala nätverk som stöttar en och slipper leva i ovisshet om sin framtid. Det var främst detta han jobbade med. Att praktiskt lösa saker så att livet blev bättre för dem, och att skriva utlåtande till myndigheter så att de lät dem stanna i Sverige. Alla som arbetar på migrationsverket, och äter tårta när de utvisat ännu en samhällsparasit, borde för övrigt bindas fast i sina stolar och tvingas lyssna på honom under tre timmar, så kanske vi skulle få en human flyktingpolitik i sverige.
Det känns i alla fall bra att återgå till de mossiga gubbarna med lite ny motivation.
För övrigt så har jag insett att jag tycker människorna i min klass. Det finns klar vänskapspotential. Som vanligt kan jag inte låta bli att tycka om folk, det är väl kronisk, alternativt något jag får ta upp i egenterapin.
Tack vare en kaffe med en vän jag inte sett på länge har jag nu en gammal välbekant röst i min stereo; Paul Simon. Min och Pauls kärlekshistoria sträcker sig så långt tillbaka som när jag gick i mellanstadiet, så det är lite som att hälsa på en barndomsvän man inte sett på ett tag, men som det genast känns så där självklart med, som om det var igår man sågs senast, eller i detta fall, hördes, och livet är helt okey.
Det är inte ofta jag blir omskakad av en föreläsning, speciellt inte under min nuvarande kurs i utvecklingspsykologi, som mest har bestått av att genomlida gamla verklighetsfrämmande gubbars åsikter om barn (som de dessutom skaffat sig utan att ens vara i närheten av barn, annat än under kontrollerade former), men dagens föreläsning av en man som arbetade med gömda flyktingbarn berörde mig jävligt hårt. Inte bara mig för övrigt, det fanns folk som nästan satt och grät under föreläsningen.
Henry Ascher, föreläsaren, personifierade det något slitna uttrycket sympatisk. Inte sådär god så man får kräkkänslor och anar att det egentligen är något fel på honom, utan genuint jävla sympatisk. En sådan där människa som jag, om jag vore Gud, skulle peka på och säga, "varför kan ni inte vara lite mer som han är, älska era medmänniskor och försöka göra världen till en bättre plats utan att framhäva er själva?".
När han på sin powepoint-presentaion listade upp de symptom på post traumatiskt stress syndrom de traumatiserade flyktingbarnen visade upp, kom jag ihåg situationer som ledde in mig på den här banan och att det var ju för att hjälpa folk som jag ville bli psykolog.
Jag inser det klyshiga i anledningen, men varför är det egentligen något fel på att faktiskt vilja göra världen till ett lite bättre ställe? Bakom allt verklighetsfrämmande teoritiserande det sysslas med på den här institutionen som säkert är bra till någonting, så kommer jag faktiskt lära mig en del om hur man faktiskt gör.
En annan sak som berörde mig med hans föreläsning var fokuset på resten av samhället. Det största problemet en 12-åring som sett sin Mamma bli våldtagen och torterad har, är inte traumat han upplevt, utan det faktum att han inte fått asyl än, måste leva gömd utan att våga gå till skolan, och kanske skickas tillbaka till helvetet.
För att slänga mig mig med psykologspråk, så fokuserade han mycket på de salutogena faktorerna, d v s de faktorer i livet som gör att människor kan hantera svåra upplevelser, och som man, om man tänker efter, inser är rätt självklara. Givetvis klarar man av sitt trauma mycket bättre om man slipper vara fattig, har sociala nätverk som stöttar en och slipper leva i ovisshet om sin framtid. Det var främst detta han jobbade med. Att praktiskt lösa saker så att livet blev bättre för dem, och att skriva utlåtande till myndigheter så att de lät dem stanna i Sverige. Alla som arbetar på migrationsverket, och äter tårta när de utvisat ännu en samhällsparasit, borde för övrigt bindas fast i sina stolar och tvingas lyssna på honom under tre timmar, så kanske vi skulle få en human flyktingpolitik i sverige.
Det känns i alla fall bra att återgå till de mossiga gubbarna med lite ny motivation.
För övrigt så har jag insett att jag tycker människorna i min klass. Det finns klar vänskapspotential. Som vanligt kan jag inte låta bli att tycka om folk, det är väl kronisk, alternativt något jag får ta upp i egenterapin.
Tack vare en kaffe med en vän jag inte sett på länge har jag nu en gammal välbekant röst i min stereo; Paul Simon. Min och Pauls kärlekshistoria sträcker sig så långt tillbaka som när jag gick i mellanstadiet, så det är lite som att hälsa på en barndomsvän man inte sett på ett tag, men som det genast känns så där självklart med, som om det var igår man sågs senast, eller i detta fall, hördes, och livet är helt okey.
Orka
Orka...
Orka vara produktiv. Orka vara smart. Orka tänka efter. Orka låta bli.
Orka bestämma sig. Orka laga mat. Orka äta den.
Orka vara social. Orka vara glad. Orka säga nej. Orka göra det man borde och inte det man vill.
Orka ta konflikter. Orka låta bli. Orka oroa sig. Orka strunta i allt som inte går att göra något åt just nu.
Orka rycka upp sig.
Orka göra någonting mer konstruktivt än att sitta och låta meninglös information på facebook skölja över en, som en våg hemtamt, men unket, stadsvatten.
Jag köpte en nyckelring på bokmässan i helgen med texten : "Livets hemlighet - allt kommer att bli bra"
Kom på det nu, och allt blev lite bättre. Eller som en vän skulle sagt "Ibland räcker det att köpa apelsiner"
Orka vara produktiv. Orka vara smart. Orka tänka efter. Orka låta bli.
Orka bestämma sig. Orka laga mat. Orka äta den.
Orka vara social. Orka vara glad. Orka säga nej. Orka göra det man borde och inte det man vill.
Orka ta konflikter. Orka låta bli. Orka oroa sig. Orka strunta i allt som inte går att göra något åt just nu.
Orka rycka upp sig.
Orka göra någonting mer konstruktivt än att sitta och låta meninglös information på facebook skölja över en, som en våg hemtamt, men unket, stadsvatten.
Jag köpte en nyckelring på bokmässan i helgen med texten : "Livets hemlighet - allt kommer att bli bra"
Kom på det nu, och allt blev lite bättre. Eller som en vän skulle sagt "Ibland räcker det att köpa apelsiner"
Mitt liv i 120 km/h
Veckan som gått har varit väldigt intensiv. Jag har påbörjat min nya femårsplan, gå psykologprogrammet, och ska skaffa mig en riktig utbildning.
Som på så många sådana här utbildningar är man inte direkt ensam om att vilja gå dem och eftersom det är snuskigt svårt att komma in, hade jag givetvis en hel hoper fördomar om mina klasskamrater (fördomsfull som jag är). Min farhåga var att större delen av klassen skulle bestå av blonda, ambitiösa, pojkar och flickor i 20-årsåldern, med ett snittbetyg på 20,0 som precis jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla kravet på ett års arbetsliverfarenhet, och som vill ha ett högstatusyrke, men tycker det är otäckt att skära i folk, så de vill inte bli läkare, och juristlinjen låter ju lite tråkigt, och de vill ju jobba med människor, och som har ungefär lika mycket livserfarenhet och lämplighet för att arbeta med sjuka människor som mina strumpor (fast vid närmare eftertanke har nog mina strumpor varit med om mer).
Nu när jag umgåtts med mina nya klasskamrater i en vecka kan jag nog säga att min fördom inte riktigt stämde. Visst finns det människor i klassen som nog stämmer in på föregående beskrivning, i alla fall vid första anblicken, men långt ifrån alla. Vad vi sysslat med har i stort sett varit att leka lekar, lära känna varandra och lyssna på vad framtida psykologer egentligen gör.
De flesta skulle nog säga att det här inte låter speciellt ansträngande, men det har det varit. Skillnaden mellan att leka lekar med sin psykologklass och att leka lekar med andra människor är att de i psykologsammanhang plötsligt kallas för samarbetsövningar, och framför allt, du blir bedömd och analyserad. Plötsligt blir man läskigt medveten om hur man själv fungerar i grupp, och man har någon form av krav på sig att komma överens. Inte bara den vanliga "nu kommer vi överens för att få det här gjort" utan fokuset är snarare på hur man gör, än exakt vad man gör. Dessutom skall man umgås med de här människorna dagligen i fem år, så alla har varit angelägna om att framstå som grundläggande schyssta individer.
Resultatet: Folk som verkligen inte är avslappnade. Inte heller jag har varit speciellt avslappnad, jag har ju varit tvungen att vara trevlig 8 timmar om dagen i fem dar. Det är en otrolig psykisk stress att inte vara avslappnad har jag insett. I slutet av veckan har det dock utkristalliserat sig lite människor som man kan tagga ner lite med, och ge det ett par veckor kan man kanske t o m vara sig själv, inte bara en trevlig variant av sig själv.
Det är inte ofta jag tycker att människor desperat skulle behöva bli lite fulla ihop (speciellt inte nu efter min jag-ifrågasätter-behovet-av-alkohol-och-festar-nykter-period som jag haft i två veckor, men mer om det i ett annat sammanhang), men den här gruppen behöver det verkligen, och i torsdags ordnades det en sådan tillställning. Visst hjälpte det en smula, jag pratade med lite fler människor om något annat än det obligatoriska (var kommer du ifrån, vad har du gjort innan och varför vill du bli psykolog), och upptäckte lite dolda guldkorn bland mina nya klasskamrater, men de allra flesta gick hem klockan 10 för att vi skulle upp dagen efter. Människorna kan inte festa... klockan tio?? Och då räknar jag inte in människor med legitima ursäkter som "jag bor hysterisk långt bort" eller "jag har egentligen 40 graders feber eller mensvärk utav bara helvete men kommer med ut ändå". Och nej, det är inte en legitim ursäkt att man skall upp morgonen efter och leka lekar i två-tre timmar, överambitiösa jävlar. Men jag antar att även det ordnar sig när folk slappnar av en smula.
I helgen har jag varit hemma, snuskförkyld igen, och inte gjort nåt. Precis vad jag hehövde tro det eller ej, och imorgon skall man dit igen och samarbeta lite till. Något som gör mig lite glad är det faktum att jag hittat de andra rökarna, och de är helt okey, och att jag börjar hitta människor att störa mig på. Nu skall jag bara hitta fler människor som stör sig på samma folk som jag så skall jag nog börja trivas på allvar.
Jag börjar dock fundera på om jag är lite tidsoptimistisk, med tanke på att jag skall jobba 10 timmar i veckan i höst också, men jag har hört att det är sexigt med magsår..
Som på så många sådana här utbildningar är man inte direkt ensam om att vilja gå dem och eftersom det är snuskigt svårt att komma in, hade jag givetvis en hel hoper fördomar om mina klasskamrater (fördomsfull som jag är). Min farhåga var att större delen av klassen skulle bestå av blonda, ambitiösa, pojkar och flickor i 20-årsåldern, med ett snittbetyg på 20,0 som precis jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla kravet på ett års arbetsliverfarenhet, och som vill ha ett högstatusyrke, men tycker det är otäckt att skära i folk, så de vill inte bli läkare, och juristlinjen låter ju lite tråkigt, och de vill ju jobba med människor, och som har ungefär lika mycket livserfarenhet och lämplighet för att arbeta med sjuka människor som mina strumpor (fast vid närmare eftertanke har nog mina strumpor varit med om mer).
Nu när jag umgåtts med mina nya klasskamrater i en vecka kan jag nog säga att min fördom inte riktigt stämde. Visst finns det människor i klassen som nog stämmer in på föregående beskrivning, i alla fall vid första anblicken, men långt ifrån alla. Vad vi sysslat med har i stort sett varit att leka lekar, lära känna varandra och lyssna på vad framtida psykologer egentligen gör.
De flesta skulle nog säga att det här inte låter speciellt ansträngande, men det har det varit. Skillnaden mellan att leka lekar med sin psykologklass och att leka lekar med andra människor är att de i psykologsammanhang plötsligt kallas för samarbetsövningar, och framför allt, du blir bedömd och analyserad. Plötsligt blir man läskigt medveten om hur man själv fungerar i grupp, och man har någon form av krav på sig att komma överens. Inte bara den vanliga "nu kommer vi överens för att få det här gjort" utan fokuset är snarare på hur man gör, än exakt vad man gör. Dessutom skall man umgås med de här människorna dagligen i fem år, så alla har varit angelägna om att framstå som grundläggande schyssta individer.
Resultatet: Folk som verkligen inte är avslappnade. Inte heller jag har varit speciellt avslappnad, jag har ju varit tvungen att vara trevlig 8 timmar om dagen i fem dar. Det är en otrolig psykisk stress att inte vara avslappnad har jag insett. I slutet av veckan har det dock utkristalliserat sig lite människor som man kan tagga ner lite med, och ge det ett par veckor kan man kanske t o m vara sig själv, inte bara en trevlig variant av sig själv.
Det är inte ofta jag tycker att människor desperat skulle behöva bli lite fulla ihop (speciellt inte nu efter min jag-ifrågasätter-behovet-av-alkohol-och-festar-nykter-period som jag haft i två veckor, men mer om det i ett annat sammanhang), men den här gruppen behöver det verkligen, och i torsdags ordnades det en sådan tillställning. Visst hjälpte det en smula, jag pratade med lite fler människor om något annat än det obligatoriska (var kommer du ifrån, vad har du gjort innan och varför vill du bli psykolog), och upptäckte lite dolda guldkorn bland mina nya klasskamrater, men de allra flesta gick hem klockan 10 för att vi skulle upp dagen efter. Människorna kan inte festa... klockan tio?? Och då räknar jag inte in människor med legitima ursäkter som "jag bor hysterisk långt bort" eller "jag har egentligen 40 graders feber eller mensvärk utav bara helvete men kommer med ut ändå". Och nej, det är inte en legitim ursäkt att man skall upp morgonen efter och leka lekar i två-tre timmar, överambitiösa jävlar. Men jag antar att även det ordnar sig när folk slappnar av en smula.
I helgen har jag varit hemma, snuskförkyld igen, och inte gjort nåt. Precis vad jag hehövde tro det eller ej, och imorgon skall man dit igen och samarbeta lite till. Något som gör mig lite glad är det faktum att jag hittat de andra rökarna, och de är helt okey, och att jag börjar hitta människor att störa mig på. Nu skall jag bara hitta fler människor som stör sig på samma folk som jag så skall jag nog börja trivas på allvar.
Jag börjar dock fundera på om jag är lite tidsoptimistisk, med tanke på att jag skall jobba 10 timmar i veckan i höst också, men jag har hört att det är sexigt med magsår..
Dagens plats mot väggen
Man kommer till jobbet efter två veckors semester och en veckas festivalande, jobbar flitigt, tar sin lunchrast, kokar sin pasta, och sätter sig framför sin dator och tänker att man kanske skall ta sig en en liten titt på vad som hänt i världen sen sist, kollar runt lite slött och trillar in på Magnus Betnérs hemsida och får nys om ett inlägg i expressen av Monica Jonsson, läser artikeln och plötsligt öppnar en plats upp sig på Väggen.
Ni vet den där väggen där folk skall avrättas när revolutionen kommer, enligt den fina gamla förolämpningen "När revolutionen kommer är du den första jag skall ställa mot väggen!". (det här är givetvis en väldigt teoretisk vägg, bara ett sätt att mäta människors värde, lite som en gästlista till en stureplanskrog, inget reellt dödshot)
Precis när man av att ha umgåtts med trevliga människor i en vecka började glömma bort den där väggen, så inser man att människor som hon faktiskt får lov att existera. Det som skrämmer mig mest med människan är att hon är en blivande jurist och kanske kommer sitta i en rättssal med sina åsikter en vacker dag.
Hennes åsikter är givetvis varken speciellt nya eller innovativa, utan samma gamla "hon får väl skylla sig själv, hon hade kort kjol och dessutom haft sex med någon förut, den lilla slampan", fast med en lite ny vinkling, det handlar tydligen om vilken aura man utstrålar.
"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan "nosa sig till". "
- Monica Jonsson
Jag funderade lite på om jag skulle kunna, efter att ha dunkat hennes huvud mot en vägg flertalet gånger, skylla på att hennes aura faktiskt skrek "misshandla mig hårt och länge", jag menar, titta på henne, jag tycker hon utstrålar det.
Givetvis så utstrålar inte hennes aura något sådant, enligt henne själv, utan hon skulle aldrig kunna bli våldtagen.
"Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill."
suck.
...................................................................................
Efter att ha tagit en paus i skrivandet övergår min vilja att själv våldta henne för att bevisa hennes brist på poäng, i en ledsamhet. Är det konstigt att kampen för jämställdhet går så jävla långsamt, när det finns tjejer som inte bara stödjer sjuka åsikter och handlingar, utan aktivt sprider samma gamla illvilliga åsikter i tidningar?
För att komma in på lite trevligare saker så har jag haft en jävligt bra semester, nått nya lågvattenmärken när det gäller humor, fått en vag tillstymmelse till solbränna, och faktiskt lyckats med att inte supa sönder min kropp alls.
Artikeln skrämmer mig fortfarande dock... för samtidigt som jag och mina polare kan dra skämt i stil med "det är ju inte kul att knulla lik, de gör ju inte lagom mycket motstånd" (vi hade bakfylletävlingen "hur lågt kan du gå", och nej, det var tyvärr inte det vinnande bidraget) så finns det människor som är allvarliga och hävdar samma sak...det skrämmer mig.
Ni vet den där väggen där folk skall avrättas när revolutionen kommer, enligt den fina gamla förolämpningen "När revolutionen kommer är du den första jag skall ställa mot väggen!". (det här är givetvis en väldigt teoretisk vägg, bara ett sätt att mäta människors värde, lite som en gästlista till en stureplanskrog, inget reellt dödshot)
Precis när man av att ha umgåtts med trevliga människor i en vecka började glömma bort den där väggen, så inser man att människor som hon faktiskt får lov att existera. Det som skrämmer mig mest med människan är att hon är en blivande jurist och kanske kommer sitta i en rättssal med sina åsikter en vacker dag.
Hennes åsikter är givetvis varken speciellt nya eller innovativa, utan samma gamla "hon får väl skylla sig själv, hon hade kort kjol och dessutom haft sex med någon förut, den lilla slampan", fast med en lite ny vinkling, det handlar tydligen om vilken aura man utstrålar.
"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan "nosa sig till". "
- Monica Jonsson
Jag funderade lite på om jag skulle kunna, efter att ha dunkat hennes huvud mot en vägg flertalet gånger, skylla på att hennes aura faktiskt skrek "misshandla mig hårt och länge", jag menar, titta på henne, jag tycker hon utstrålar det.
Givetvis så utstrålar inte hennes aura något sådant, enligt henne själv, utan hon skulle aldrig kunna bli våldtagen.
"Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill."
suck.
...................................................................................
Efter att ha tagit en paus i skrivandet övergår min vilja att själv våldta henne för att bevisa hennes brist på poäng, i en ledsamhet. Är det konstigt att kampen för jämställdhet går så jävla långsamt, när det finns tjejer som inte bara stödjer sjuka åsikter och handlingar, utan aktivt sprider samma gamla illvilliga åsikter i tidningar?
För att komma in på lite trevligare saker så har jag haft en jävligt bra semester, nått nya lågvattenmärken när det gäller humor, fått en vag tillstymmelse till solbränna, och faktiskt lyckats med att inte supa sönder min kropp alls.
Artikeln skrämmer mig fortfarande dock... för samtidigt som jag och mina polare kan dra skämt i stil med "det är ju inte kul att knulla lik, de gör ju inte lagom mycket motstånd" (vi hade bakfylletävlingen "hur lågt kan du gå", och nej, det var tyvärr inte det vinnande bidraget) så finns det människor som är allvarliga och hävdar samma sak...det skrämmer mig.
Semester
Imorgon sticker jag ut i Sverige.
Först på en liten sväng att hälsa på folk som har den dåliga smaken att bo långt bort, och sedan vidare till gotland.
Återkommer med en förvirrad rapport om sisådär två veckor, när jag är hemma och jobbar igen, eller tidigare om jag får internettillgång.
Ut och nyandas och leva...
Först på en liten sväng att hälsa på folk som har den dåliga smaken att bo långt bort, och sedan vidare till gotland.
Återkommer med en förvirrad rapport om sisådär två veckor, när jag är hemma och jobbar igen, eller tidigare om jag får internettillgång.
Ut och nyandas och leva...
Dagar av medeltid
Så var man hemkommen igen efter en helgs medeltidsfestivalande. Jag har varit och jobbat på Kungahälla Medeltidsdagar.
Själva arbetsdelen har varit synnerligen obetungande. Förutom första dagens byggande, så bestod våra arbetsuppgifter mest av att löka. Jag har rivit biljetter och vaktat saker tillsammans med tre av mina favoritmongon; Mintuu, (den mintgröna persen), Balle, (bara i sig ett vandrande underhållningscentra) och L (vi gör grymma planer ihop, hon och jag).
Resten av tiden har vi lökat, druckit öl och blivit underhållna av sveriges samlade medetidselit. Eftersom de flesta i de här sammanhanget kommer tillbaka till de här evenemangen år efter år, och man numera varit inne i de här sammanhangen ett gäng år, var det även massa återseenden av gamla vänner som i vanliga fall har den dåliga smaken att bo på andra ställen i sverige.
Medeltidskretsar är en intressant subgrupp i sammhället med sina egna arketyper och udda människor i olika former, och den egentliga träffpunkten för de flesta av de här folken är medeltidsveckan på gotland. Det som intressear mig mest med olika grupper är på vilket sätt folk mäter kuk.
I medeltidssammanhang är givetvis artisterna högt upp på mäta-kuk-skalan. Gycklare och medeltidsmusiker är lite coolare än alla andra i de här sammanhangen, vilket ofta resulterar i att de också är lite drygare än alla andra (givetvis med vissa undantag).
Den andra skalan man drygar sig mot andra är historisk korrekthet, längst ner på skalan är gothare med svarta krossat-sammet-mantel och gympaskor och i andra ändan har vi 700 timmars handsydda kreationer med mönster avbildade från gamla målningar. Den senare kategorin av människor är givetvis coolare, och därmed drygare.
Sen har vi då jag och mina polare som mest är dryga för det är vårt naturliga tillstånd, som med de allra flesta dryga människor så slutar de vara dryga när man lär känna dem, (eller i alla fall, slutar vara dryga mot dig, vilket är det enda som räknas).
Sedan har vi fenoment med att i vanliga fall rätt normala människor inte riktigt känner att de behöver ta ansvar för sina handlingar pga hela verklighetsflyktkänslan. Detta fenomen i kombination med alkohol leder till att medeltidsevenamang är något av det lösaktigaste sammanhang man kan hitta. Detta är trevligt på många sätt, även om jag allt som oftast inte orkar ragga eftersom jag är upptagen med att ha roligt med mina störda vänner (störda vänner är världens bästa cockblock), och det fungera även som ett filter. De som står ut med mina vänner, är ju per definition vettigare.
Sedan har vi ju alla nackdelar med att jobba på medeltidsfestivaler också. Fulla, jobba turister och kungälvsraggare, små barn med träsvärd, folk som stämmer sina säckpipor på morgonbakfyllan och att behöva vara trevlig mot gästerna även när du egentligen bara vill döda alla som pratar med dig.
Slutsats, lätt värt det. Och om två veckor bär det av till gotland, där jag inte behöver jobba utan bara tänker hänga i parker, lyssna på musik och bli underhållen.
Själva arbetsdelen har varit synnerligen obetungande. Förutom första dagens byggande, så bestod våra arbetsuppgifter mest av att löka. Jag har rivit biljetter och vaktat saker tillsammans med tre av mina favoritmongon; Mintuu, (den mintgröna persen), Balle, (bara i sig ett vandrande underhållningscentra) och L (vi gör grymma planer ihop, hon och jag).
Resten av tiden har vi lökat, druckit öl och blivit underhållna av sveriges samlade medetidselit. Eftersom de flesta i de här sammanhanget kommer tillbaka till de här evenemangen år efter år, och man numera varit inne i de här sammanhangen ett gäng år, var det även massa återseenden av gamla vänner som i vanliga fall har den dåliga smaken att bo på andra ställen i sverige.
Medeltidskretsar är en intressant subgrupp i sammhället med sina egna arketyper och udda människor i olika former, och den egentliga träffpunkten för de flesta av de här folken är medeltidsveckan på gotland. Det som intressear mig mest med olika grupper är på vilket sätt folk mäter kuk.
I medeltidssammanhang är givetvis artisterna högt upp på mäta-kuk-skalan. Gycklare och medeltidsmusiker är lite coolare än alla andra i de här sammanhangen, vilket ofta resulterar i att de också är lite drygare än alla andra (givetvis med vissa undantag).
Den andra skalan man drygar sig mot andra är historisk korrekthet, längst ner på skalan är gothare med svarta krossat-sammet-mantel och gympaskor och i andra ändan har vi 700 timmars handsydda kreationer med mönster avbildade från gamla målningar. Den senare kategorin av människor är givetvis coolare, och därmed drygare.
Sen har vi då jag och mina polare som mest är dryga för det är vårt naturliga tillstånd, som med de allra flesta dryga människor så slutar de vara dryga när man lär känna dem, (eller i alla fall, slutar vara dryga mot dig, vilket är det enda som räknas).
Sedan har vi fenoment med att i vanliga fall rätt normala människor inte riktigt känner att de behöver ta ansvar för sina handlingar pga hela verklighetsflyktkänslan. Detta fenomen i kombination med alkohol leder till att medeltidsevenamang är något av det lösaktigaste sammanhang man kan hitta. Detta är trevligt på många sätt, även om jag allt som oftast inte orkar ragga eftersom jag är upptagen med att ha roligt med mina störda vänner (störda vänner är världens bästa cockblock), och det fungera även som ett filter. De som står ut med mina vänner, är ju per definition vettigare.
Sedan har vi ju alla nackdelar med att jobba på medeltidsfestivaler också. Fulla, jobba turister och kungälvsraggare, små barn med träsvärd, folk som stämmer sina säckpipor på morgonbakfyllan och att behöva vara trevlig mot gästerna även när du egentligen bara vill döda alla som pratar med dig.
Slutsats, lätt värt det. Och om två veckor bär det av till gotland, där jag inte behöver jobba utan bara tänker hänga i parker, lyssna på musik och bli underhållen.
Vardagsfunderingar
Well, en del av er kanske undrar vad för spännande som har hänt i mitt liv den senaste
veckan, och jag kan upplysa er om att det är skrämmande lite.
Jag har legat hemma i min säng med en halsmandel i storlek av en golfboll och tittat på
tv-serier i hopp om att min kropp ska sluta motarbeta mig och friskna till.
Är det bara som det känns eller har jag tillbringat halva sommaren med att vara mer eller
mindre sjuk, och tittat på regnet utanför?
Är inne på 4e säsongen av MASH, och som tur är har det gjorts tolv säsonger så jag kommer
antagligen ha att göra ett tag till.
Fick en sån där helgonutmaning för ett tag sen som jag inte riktigt orkade göra något av om
att skriva sex saker folk inte vet om en, och jag har i alla fall en på lager.
Så länge jag kan minnas har jag haft en crush på Hawkeye Pierce, om ändå Alan Alda vore typ
femtio år yngre. Inte för att jag skulle kunnat träffa honom ändå, men då hade i alla fall
hoppet funnits. Och även om jag inser att jag eventuellt måste modifiera min oskrivna regel
att bara ragga på folk mellan 20 och 30 någon gång (man blir ju inte yngre..jada jada..) så
kan jag inte med gott samvete modifiera den så till den milda grad att han inkluderas.
Min andra tvserie jag har missbrukat under veckan som gått är Gilmore Girls, som på många
sätt är en rätt dålig amerikaniserad serie, men som vinner många poäng med sin fruktansvärt
välskrivna dialog, eller i många fall monologer avbrutna av nya monologer.
Och jag tittade alldeles nyss på avsnittet i säsong 6 när Rory får en smärre livskris och
hoppar av skolan och fick ett sånt där 'vad i helvete gör jag av mitt liv, vart är jag på
väg eller snarare varför är jag inte på väg nånstans'-anfall, så jag gick ut på balkongen
och rökte en cigarett och kom på att jag ändå inte visste vart jag ville, så då kunde jag ju
inte vara så vilse.
Det är ju något av en grundregel när det gäller vilse som koncept (och tro min, min totala
befrielse från allt som påminner om lokalsinne har gjort mig till en smärre expert på att
vara vilse) att för att vara det måste man ju veta vart man ska. Om man bara flummar omkring
och ser vart man hamnar är man ju inte vilse, utan bara möjligen en smula oansvarig.
Antagligen så nojar jag bara för att det nästa vecka kommer dimpa ner ett litet brev från
antagningsenheten som talar om för mig vart jag inte ska, alternativt ska.
Apropå att åka vilse så funderade jag en smula på om jag skulle åka nånstans och vara lite
vilse på min semester som jag fått reda på att jag kan ta ut, men de flesta av mina vilda
idéer är inte speciellt genomförbara p g a min för närvarande lite anstränga ekonomiska
situation (även det känns som ett mindre tema i mitt liv denna våren).
Funderade på att åka iväg till Arvika och flörta till mig funktionärsjobb och stå och dela
ut vatten till höga festivaldeltagare i trancetältet, men nackdelarna med festival är i lite
för färskt minne (regn, sova på marken, det faktum att jag kommer bli ännu sjukare, mitt
nyktra jag i kontrast till fulla och höga 15-åringar som jag har problem med även när jag är
full och de nyktra) och det mesta utom infected har jag ändå redan sett, så bandlistan var
inte ett övertygande argument. Det finns en viss möjlighet att jag åker av ren och skär
uttråkning, och det faktum att det inte kostar mer än resan och fem-sex paket cigg (varav
åtminstone 4 av dem jag skulle rökt i alla fall här hemma), totalt.
Det finns också en viss möjlighet att jag istället åker och gömmer mig hos Mormor ett par
dar. Det är inte många gömställen som serverar så fantastiska våfflor med sirap och smör,
förutom obekränsad kärlek och rum att andas i.
Funderde lite löst på om det verkligen är en bra idé att ligga hemma med svullen hals och
vänta på att det ska gå över eller om jag borde åka in til stan och få antibiotika utskrivet
eller nåt. Fast eftersom jag ändå inte har råd vinner nog min 'äh, det är nog inte så
farligt'-inställning den här gången också. Det är väldigt många jag känner som har den där
'det är nog inte så farligt'-inställningen, den kanske är smittsam. Pratade med en vän
häromdagen som cyklade omkull på Vasagatan i förra veckan på väg till en föreläsning, men
som envist hävdade att det inte var så farligt och fortsatte till föreläsningen (hon hade ju
faktiskt missat lite för många gånger när hon bara inte orkade gå). Hennes klasskamrater
påpekade för henne att ben i armen inte ska flytta på sig när man pillar på dem, och
övertygade henne om att gå till läkaren. En asbruten arm i gips som desutom behövde opereras
senare, insåg hon att det kanske var en smula farligt i alla fall.
Men jag citerar ovan nämnda envisa Mormor:
- "Hade det varit något allvarligt hade jag varit död nu".
Och jag är som ni märker inte så värst död alls, bara en smula uttråkad för tillfället.
veckan, och jag kan upplysa er om att det är skrämmande lite.
Jag har legat hemma i min säng med en halsmandel i storlek av en golfboll och tittat på
tv-serier i hopp om att min kropp ska sluta motarbeta mig och friskna till.
Är det bara som det känns eller har jag tillbringat halva sommaren med att vara mer eller
mindre sjuk, och tittat på regnet utanför?
Är inne på 4e säsongen av MASH, och som tur är har det gjorts tolv säsonger så jag kommer
antagligen ha att göra ett tag till.
Fick en sån där helgonutmaning för ett tag sen som jag inte riktigt orkade göra något av om
att skriva sex saker folk inte vet om en, och jag har i alla fall en på lager.
Så länge jag kan minnas har jag haft en crush på Hawkeye Pierce, om ändå Alan Alda vore typ
femtio år yngre. Inte för att jag skulle kunnat träffa honom ändå, men då hade i alla fall
hoppet funnits. Och även om jag inser att jag eventuellt måste modifiera min oskrivna regel
att bara ragga på folk mellan 20 och 30 någon gång (man blir ju inte yngre..jada jada..) så
kan jag inte med gott samvete modifiera den så till den milda grad att han inkluderas.
Min andra tvserie jag har missbrukat under veckan som gått är Gilmore Girls, som på många
sätt är en rätt dålig amerikaniserad serie, men som vinner många poäng med sin fruktansvärt
välskrivna dialog, eller i många fall monologer avbrutna av nya monologer.
Och jag tittade alldeles nyss på avsnittet i säsong 6 när Rory får en smärre livskris och
hoppar av skolan och fick ett sånt där 'vad i helvete gör jag av mitt liv, vart är jag på
väg eller snarare varför är jag inte på väg nånstans'-anfall, så jag gick ut på balkongen
och rökte en cigarett och kom på att jag ändå inte visste vart jag ville, så då kunde jag ju
inte vara så vilse.
Det är ju något av en grundregel när det gäller vilse som koncept (och tro min, min totala
befrielse från allt som påminner om lokalsinne har gjort mig till en smärre expert på att
vara vilse) att för att vara det måste man ju veta vart man ska. Om man bara flummar omkring
och ser vart man hamnar är man ju inte vilse, utan bara möjligen en smula oansvarig.
Antagligen så nojar jag bara för att det nästa vecka kommer dimpa ner ett litet brev från
antagningsenheten som talar om för mig vart jag inte ska, alternativt ska.
Apropå att åka vilse så funderade jag en smula på om jag skulle åka nånstans och vara lite
vilse på min semester som jag fått reda på att jag kan ta ut, men de flesta av mina vilda
idéer är inte speciellt genomförbara p g a min för närvarande lite anstränga ekonomiska
situation (även det känns som ett mindre tema i mitt liv denna våren).
Funderade på att åka iväg till Arvika och flörta till mig funktionärsjobb och stå och dela
ut vatten till höga festivaldeltagare i trancetältet, men nackdelarna med festival är i lite
för färskt minne (regn, sova på marken, det faktum att jag kommer bli ännu sjukare, mitt
nyktra jag i kontrast till fulla och höga 15-åringar som jag har problem med även när jag är
full och de nyktra) och det mesta utom infected har jag ändå redan sett, så bandlistan var
inte ett övertygande argument. Det finns en viss möjlighet att jag åker av ren och skär
uttråkning, och det faktum att det inte kostar mer än resan och fem-sex paket cigg (varav
åtminstone 4 av dem jag skulle rökt i alla fall här hemma), totalt.
Det finns också en viss möjlighet att jag istället åker och gömmer mig hos Mormor ett par
dar. Det är inte många gömställen som serverar så fantastiska våfflor med sirap och smör,
förutom obekränsad kärlek och rum att andas i.
Funderde lite löst på om det verkligen är en bra idé att ligga hemma med svullen hals och
vänta på att det ska gå över eller om jag borde åka in til stan och få antibiotika utskrivet
eller nåt. Fast eftersom jag ändå inte har råd vinner nog min 'äh, det är nog inte så
farligt'-inställning den här gången också. Det är väldigt många jag känner som har den där
'det är nog inte så farligt'-inställningen, den kanske är smittsam. Pratade med en vän
häromdagen som cyklade omkull på Vasagatan i förra veckan på väg till en föreläsning, men
som envist hävdade att det inte var så farligt och fortsatte till föreläsningen (hon hade ju
faktiskt missat lite för många gånger när hon bara inte orkade gå). Hennes klasskamrater
påpekade för henne att ben i armen inte ska flytta på sig när man pillar på dem, och
övertygade henne om att gå till läkaren. En asbruten arm i gips som desutom behövde opereras
senare, insåg hon att det kanske var en smula farligt i alla fall.
Men jag citerar ovan nämnda envisa Mormor:
- "Hade det varit något allvarligt hade jag varit död nu".
Och jag är som ni märker inte så värst död alls, bara en smula uttråkad för tillfället.
Gud talar
Sitter och slösurfar och min bror kommer in i rummet.
- Nea, jag har fått ett tecken från Gud!
- Jaha, vad hade han att säga då?
- Han sa att jag skulle ha mustasch! Batteriet i rakappareten tog slut.
- Men ladda den då?
- Det funkar inte, jag har provat.
- Men du ser ju ut som stryk!
- Jag vet, visst är det underbart?
En liten inblick i kollektivets vardasgsliv. Den sista kommentaren levererad med ett stort leende på min brors ansikte, strax under den hemskt löjliga mustaschen.
Nu skall det piffas till sig och dras in till den stora staden.
- Nea, jag har fått ett tecken från Gud!
- Jaha, vad hade han att säga då?
- Han sa att jag skulle ha mustasch! Batteriet i rakappareten tog slut.
- Men ladda den då?
- Det funkar inte, jag har provat.
- Men du ser ju ut som stryk!
- Jag vet, visst är det underbart?
En liten inblick i kollektivets vardasgsliv. Den sista kommentaren levererad med ett stort leende på min brors ansikte, strax under den hemskt löjliga mustaschen.
Nu skall det piffas till sig och dras in till den stora staden.
Min nya kärlek
Nu har jag, efter en tids förkylning jag drog på mig under festivalandet, äntligen börjat hämta mig.
Jag har även inlett en ny kärlekshistoria. Föremålet för min förälskelse är röd, tillverkad av Sony Ericsson och jag var tvungen att sälja min själ till 3 i ytterligare två år för att få den, men det var det lätt värt.
Jag har alltså skaffat ny mobil och går att få tag på igen, samma nummer, samma människa som svarar, (förutom det faktum att jag innehåller lite nya molekyler, men filosofiska kan vi bli en annan dag).
Det enda som inte är lika bra med min nya kärlek är att den inte innehåller alla nummer min gamla trotjänare hade. Jag har börjat det mödosamma arbetet att pussla ihop mitt sociala nätverk igen, och det går en smula långsamt.
Dock har jag valt att se det från den ljusa sidan, numera vet jag faktiskt vilka alla i min mobil är.
Inga fler felstavade namn som eventuellt kan utläsas som Andreas eller Markus (och vilket sammanhang jag träffat dem i är givetvis totalt bortblåst, det enda man vet säkert är att det inte är en av mina vänner med samma namn), och inga fler roskilderagg 1 eller OHfjdh Gotland finns längre och tar plats eller orsakar huvudbry i min nya kärlek.
Det finns också en (eventuell?) baksida till det här. Vem skall jag nu fyllemessa nästa gång jag, efter femte ölen på Kings Head, känner mig sådär lite glad och textmässigt kommunikativ. Givetvis kan jag ju alltid messa de få personer som för tillfället finns i min telefonbok, men förutom det faktum att chansen är rätt stor att de faktiskt finns i min närhet drickandes öl på Kungen så är det ju inte lika roligt att messa folk man faktiskt känner. De kommer antagligen skicka tillbaka ett 'jaja, är du lite berusad på kings head en tisdag, hoppas du har kul'-sms, om de ens besvärar sig med ett svar, när jag har skickat en allvarlig förfrågan om huruvida det egentligen går att para alver och gräshoppor och hur den avkomman egentligen skulle se ut. Och leken 'skicka 'tack för senast gullet'-mess till personer man inte egentligen vet vem de är, bara för att se om de låtsas veta vem jag är' tappar ju helt sin tjusning.
Fast man kan ju se även det från den ljusa sidan, det är ju kanske lite bra att jag inte längre kan skicka pinsamma, konstiga eller bara helt omotiverade fyllemess till folk. Jag tror inte egentligen att något gott har kommit ur fyllemess, förutom möjligen att det har varit roande för stunden.
Min egen skrivna monolog påminde mig just om ett av de mest minnesvärda fyllemess jag fått. Det var ett par tre år sen nu, kom från ett gammalt mellanting till mig som jag då inte pratat med på ett halvår kanske, trillade in runt 6-tiden en söndagsmorgon/lördagnatt och löd:
- Kuk?
Han hävdade bestämt att han inte mindes det dagen efter.
Vad jag egentligen skulle ha sagt med det här inlägget är; vill du, för att du vill ha konstiga fyllemess eller helt enkelt för att du vill att jag kanske ringer dig nån dag, att jag skall ha ditt nummer, så skicka ett mess till mitt gamla nummer, i nyktert tillstånd eller onyktert, eller om du inte har mitt nummer, maila mig på helgon, där jag heter precis samma sak som jag heter här.
Jag har även inlett en ny kärlekshistoria. Föremålet för min förälskelse är röd, tillverkad av Sony Ericsson och jag var tvungen att sälja min själ till 3 i ytterligare två år för att få den, men det var det lätt värt.
Jag har alltså skaffat ny mobil och går att få tag på igen, samma nummer, samma människa som svarar, (förutom det faktum att jag innehåller lite nya molekyler, men filosofiska kan vi bli en annan dag).
Det enda som inte är lika bra med min nya kärlek är att den inte innehåller alla nummer min gamla trotjänare hade. Jag har börjat det mödosamma arbetet att pussla ihop mitt sociala nätverk igen, och det går en smula långsamt.
Dock har jag valt att se det från den ljusa sidan, numera vet jag faktiskt vilka alla i min mobil är.
Inga fler felstavade namn som eventuellt kan utläsas som Andreas eller Markus (och vilket sammanhang jag träffat dem i är givetvis totalt bortblåst, det enda man vet säkert är att det inte är en av mina vänner med samma namn), och inga fler roskilderagg 1 eller OHfjdh Gotland finns längre och tar plats eller orsakar huvudbry i min nya kärlek.
Det finns också en (eventuell?) baksida till det här. Vem skall jag nu fyllemessa nästa gång jag, efter femte ölen på Kings Head, känner mig sådär lite glad och textmässigt kommunikativ. Givetvis kan jag ju alltid messa de få personer som för tillfället finns i min telefonbok, men förutom det faktum att chansen är rätt stor att de faktiskt finns i min närhet drickandes öl på Kungen så är det ju inte lika roligt att messa folk man faktiskt känner. De kommer antagligen skicka tillbaka ett 'jaja, är du lite berusad på kings head en tisdag, hoppas du har kul'-sms, om de ens besvärar sig med ett svar, när jag har skickat en allvarlig förfrågan om huruvida det egentligen går att para alver och gräshoppor och hur den avkomman egentligen skulle se ut. Och leken 'skicka 'tack för senast gullet'-mess till personer man inte egentligen vet vem de är, bara för att se om de låtsas veta vem jag är' tappar ju helt sin tjusning.
Fast man kan ju se även det från den ljusa sidan, det är ju kanske lite bra att jag inte längre kan skicka pinsamma, konstiga eller bara helt omotiverade fyllemess till folk. Jag tror inte egentligen att något gott har kommit ur fyllemess, förutom möjligen att det har varit roande för stunden.
Min egen skrivna monolog påminde mig just om ett av de mest minnesvärda fyllemess jag fått. Det var ett par tre år sen nu, kom från ett gammalt mellanting till mig som jag då inte pratat med på ett halvår kanske, trillade in runt 6-tiden en söndagsmorgon/lördagnatt och löd:
- Kuk?
Han hävdade bestämt att han inte mindes det dagen efter.
Vad jag egentligen skulle ha sagt med det här inlägget är; vill du, för att du vill ha konstiga fyllemess eller helt enkelt för att du vill att jag kanske ringer dig nån dag, att jag skall ha ditt nummer, så skicka ett mess till mitt gamla nummer, i nyktert tillstånd eller onyktert, eller om du inte har mitt nummer, maila mig på helgon, där jag heter precis samma sak som jag heter här.
Rapport från Hultsfred
Shit, vad kul det var.
Jag skall göra ett tappert försök att sammanfatta den senaste veckans härjningar.
Vi kom ner på söndagen och tillbringade de första tre dagarna med att jobba som funktionärer. Vi hamnar på den tysta funktionärscampingen, som sedan visade sig inte vara så dumt i alla fall, trots att det tar helvetiskt lång tid att ta sig därifrån.
Jag och M (kort för Meerlinda, va inte ledsna om ni inte förstår nördreferensen i det namnet, den är lite överkurs) och tre boråsare bildade team orange, och gjorde de vackraste skyltarna (sådana med programmet, och surfa inte här) till Hawaii-scenen som någonsin skådats.
På tisdagen var det grillning och fest för scenbyggarna och givetvis urartade det till en sen natt med bortsupen mobil, nya bekanta och avslutades med att jag o M ragglade hem med nyfunna stolar efter att ha klättrat över stängsel, (inte för att vi inte kom in annars, utan av lathet och att det på fyllan verkade som en bra idé), men jag skyller på våra arbetsledare som hällde i oss whisky.
När jag attack-vaknade, i det pyttelilla tältet för 149 kronor från Rusta, dagen efter, utan att ha en aning om vad klockan var, bara att jag borde vara på plats vid nio, försökte jag få liv i M för att få reda på vart hennes mobil låg.
- Vakna M! Vakna! Vad är klockan!
- 01.00
- Var är din mobil!
- 01.00
- Nej VAR! Var är din mobil!
-01.00 Pet shop boys...
Mina arbetsledare skällde i alla fall inte på mig för att jag kom 20 minuter sent.. Och vi var jävligt snygga i våra orangea hjälmar, orangea linnen, kängor, arbetarbälten och svarta byxor , när vi klättrade omkring och byggde byggnadsställningar som äkta arbetare (vissa hävdade att vi såg söta ut, vi hävdade att vi såg tuffa ut, meningarna går isär) . M jobbade nattskift och jag hittade värme på annat håll när vi äntligen var klara med scenbygget framåt 10 på kvällen. Fy fan va det var kallt om nätterna för övrigt, och man hade som vanligt tagit med sig på tok för lite kläder.
Sedan började själva festivalen, och vi såg Ollibolli, som var så söt så vi funderade på att gå till artistkampingen och kidnappa med honom hem, vi dansade arslet av oss till Flogging Molly, somnade i en stor hög i kuddhavet på paradiset så jag missade Detektivbyrån, tittade på Timbuktu och på Svenska akademin. Hittade vänner jag inte visste skulle vara där, och vänner jag inte fått tag på p.g.a. min brist på mobil och införskaffade vår festivalfågel Robin, ett litet mjukisdjur man fick när man gick med i naturskyddsföreningen. Robin härjade vilt med oss resten av veckan, den lilla fågeln skulle alltid smaka på andra människors alkohol?
På fredagen tittade vi en smula på Laleh, hängde på Paradisets scen och tittade på Navid Modiri och gudarna, drällde lite, återvände till paradisets kuddhav och tittade på singelauktionen, radarparet blev en trio, och tre tykna brudar orkade inte flytta på sig (eftersom vi ändå skulle se på Slammer någon timme senare, och det var ju ett kuddhav) och råkade därför ut för Going Magma. Kanske Sveriges sämsta improviserade dansföreställning någonsin? inte ens om dansarna hade bestämt sig för att ha lite improviserad lesbisk orgie hade det varit värt att se, och det deklarerade vi nog lite väl högt och ljudligt är jag rädd. En plågsam timme senare såg vi i alla fall det vi kommit för att se, och det var precis lika bra som förväntat.
Vi återvände till vårt camp för lite hederligt campsupande, och våra överarbetande vänner vi kom dit med hade äntligen tid att dricka lite med oss. Jag tokdäckade vid elva, pga av plötslig överdos av Rom och Cola, medans resten gav sig iväg på camping-härjande, lekandes leken 'har ni sett vår polare Olle', som går ut på att man snyltar folks alkohol genom att drälla omkring och leta efter sin imaginära vän som 'skulle ha ett camp här i närheten', och M tar sig in på 90-talet, och Robin får med sig en ett fågelragg hem.
Jag vaknade till igen vid 4, alla är ute och dräller nånstans och inga cigg, så jag beslutar mig för att ta mig in till festivalområdet igen för att köpa nya. Ms mobil är död för länge sen, upptäcker jag när jag lånar random persons mobil på vägen in (Vi har nämligen varit så förutseende att det står på min arm "Om upphittad ensam, full och vilse, Ring: och så Ms nummer?), men jag hittar alldeles oväntat trevliga människor och en strumpa vid namn Elisabeth och festar en tre fyra timmar till.
Efter att ha vaknat, lokaliserat vart i helvete jag är och sagt hejdå, dräller jag bort till en väns camp för att hitta M igen. Hon har i alla fall varit där, ser jag när jag kommer fram, eftersom hela tältet är taggat med ett meddelande om att M skall ringas (nästa gång det tältet far på festival kommer antagligen massa udda människor ringa M, eftersom hon skrev dit sitt nummer också, med stora bokstäver).
Efter att ha orkat ta mig vidare några timmar senare hittar jag henne dock i vårt eget tält, sovandes sött.
Det är lördag, och kroppen börjar bli lite sliten efter tre dagars kroppsarbete, alkohol, dansande, oregelbunden och plågsamt lite sömn (det var askallt på nätterna och ligga på mark är inget hit i längden), och planen för dagen är att ta det lite lugnt så vi orkar se Pet Shop Boys (01.00).
Men först så säljer vi M på singelauktionen för 70 spänn (pengarna gick till läkare utan gränser, och gratis mat och dejt till M) och killen som köpte henne var faktisk schysst, (och killen som höll i spektaklet var bland det vackraste jag sett) och jag tittar på Säkert! och efter Ms dejt drar vi tillbaka till tältet för att samla krafterna inför kvällen.
Det är nu den fram tills nu soliga festivalen börjar dala, en gemensam vän kommer över och det är mycket mysigare att ligga i det pyttelilla tältet än att gå på konserter, för det börjar regna. M har fått feber, men jag och vår gemensamma vän tar oss i alla fall in till Pet Shop Boys.
Mitt i en för övrigt alldeles underbar konsert öppnar sig himlen och häller 20 ton regn på oss, och inte ett klädesplagg är torrt... M meddelar att vårt tält leker badbassäng, men som tur var blir vi lovade en plats på ett golv i en stuga i närheten. Det enda kruxet är att vi måste vänta tills vår vän har roddat klart och kan ta oss dit. M tar sig in till oss andra och en ynklig, blöt väntan på att klockan skall bli fem tar sin början.
Det är kallt, vi är blöta och längtar hem så in i helvete, till riktig kärlek som inte bygger på det faktum att man har ett par bröst, torra kläder, värme och en säng, och vi sitter under tak och försöker pallra i oss lite vin för att åstadkomma lite värme och jag har ungefär samma rörelsemönster som Ozzy. Random trevlig främling bjuder oss i alla fall på varm choklad eftersom vi ser så ynkliga ut, karmaplus till honom.
Till slut kommer vi i alla fall inomhus och får dessutom varsin luftmadrass att sova på i ett kök.
Sedan äntligen söndag och hemfärd, kroppen är trasig, och det är underbart att komma hem, trots att festivalen varit trevlig som fan.
Så, med nyinförskaffad solbränna, medfaren lever, nya bekanta, tusen nya internskämt, och världshistoriens blötaste packning är jag ändå jävligt nöjd. Och jävligt nöjd med att vara hemma...
Så, hur har ni haft det?
Jag skall göra ett tappert försök att sammanfatta den senaste veckans härjningar.
Vi kom ner på söndagen och tillbringade de första tre dagarna med att jobba som funktionärer. Vi hamnar på den tysta funktionärscampingen, som sedan visade sig inte vara så dumt i alla fall, trots att det tar helvetiskt lång tid att ta sig därifrån.
Jag och M (kort för Meerlinda, va inte ledsna om ni inte förstår nördreferensen i det namnet, den är lite överkurs) och tre boråsare bildade team orange, och gjorde de vackraste skyltarna (sådana med programmet, och surfa inte här) till Hawaii-scenen som någonsin skådats.
På tisdagen var det grillning och fest för scenbyggarna och givetvis urartade det till en sen natt med bortsupen mobil, nya bekanta och avslutades med att jag o M ragglade hem med nyfunna stolar efter att ha klättrat över stängsel, (inte för att vi inte kom in annars, utan av lathet och att det på fyllan verkade som en bra idé), men jag skyller på våra arbetsledare som hällde i oss whisky.
När jag attack-vaknade, i det pyttelilla tältet för 149 kronor från Rusta, dagen efter, utan att ha en aning om vad klockan var, bara att jag borde vara på plats vid nio, försökte jag få liv i M för att få reda på vart hennes mobil låg.
- Vakna M! Vakna! Vad är klockan!
- 01.00
- Var är din mobil!
- 01.00
- Nej VAR! Var är din mobil!
-01.00 Pet shop boys...
Mina arbetsledare skällde i alla fall inte på mig för att jag kom 20 minuter sent.. Och vi var jävligt snygga i våra orangea hjälmar, orangea linnen, kängor, arbetarbälten och svarta byxor , när vi klättrade omkring och byggde byggnadsställningar som äkta arbetare (vissa hävdade att vi såg söta ut, vi hävdade att vi såg tuffa ut, meningarna går isär) . M jobbade nattskift och jag hittade värme på annat håll när vi äntligen var klara med scenbygget framåt 10 på kvällen. Fy fan va det var kallt om nätterna för övrigt, och man hade som vanligt tagit med sig på tok för lite kläder.
Sedan började själva festivalen, och vi såg Ollibolli, som var så söt så vi funderade på att gå till artistkampingen och kidnappa med honom hem, vi dansade arslet av oss till Flogging Molly, somnade i en stor hög i kuddhavet på paradiset så jag missade Detektivbyrån, tittade på Timbuktu och på Svenska akademin. Hittade vänner jag inte visste skulle vara där, och vänner jag inte fått tag på p.g.a. min brist på mobil och införskaffade vår festivalfågel Robin, ett litet mjukisdjur man fick när man gick med i naturskyddsföreningen. Robin härjade vilt med oss resten av veckan, den lilla fågeln skulle alltid smaka på andra människors alkohol?
På fredagen tittade vi en smula på Laleh, hängde på Paradisets scen och tittade på Navid Modiri och gudarna, drällde lite, återvände till paradisets kuddhav och tittade på singelauktionen, radarparet blev en trio, och tre tykna brudar orkade inte flytta på sig (eftersom vi ändå skulle se på Slammer någon timme senare, och det var ju ett kuddhav) och råkade därför ut för Going Magma. Kanske Sveriges sämsta improviserade dansföreställning någonsin? inte ens om dansarna hade bestämt sig för att ha lite improviserad lesbisk orgie hade det varit värt att se, och det deklarerade vi nog lite väl högt och ljudligt är jag rädd. En plågsam timme senare såg vi i alla fall det vi kommit för att se, och det var precis lika bra som förväntat.
Vi återvände till vårt camp för lite hederligt campsupande, och våra överarbetande vänner vi kom dit med hade äntligen tid att dricka lite med oss. Jag tokdäckade vid elva, pga av plötslig överdos av Rom och Cola, medans resten gav sig iväg på camping-härjande, lekandes leken 'har ni sett vår polare Olle', som går ut på att man snyltar folks alkohol genom att drälla omkring och leta efter sin imaginära vän som 'skulle ha ett camp här i närheten', och M tar sig in på 90-talet, och Robin får med sig en ett fågelragg hem.
Jag vaknade till igen vid 4, alla är ute och dräller nånstans och inga cigg, så jag beslutar mig för att ta mig in till festivalområdet igen för att köpa nya. Ms mobil är död för länge sen, upptäcker jag när jag lånar random persons mobil på vägen in (Vi har nämligen varit så förutseende att det står på min arm "Om upphittad ensam, full och vilse, Ring: och så Ms nummer?), men jag hittar alldeles oväntat trevliga människor och en strumpa vid namn Elisabeth och festar en tre fyra timmar till.
Efter att ha vaknat, lokaliserat vart i helvete jag är och sagt hejdå, dräller jag bort till en väns camp för att hitta M igen. Hon har i alla fall varit där, ser jag när jag kommer fram, eftersom hela tältet är taggat med ett meddelande om att M skall ringas (nästa gång det tältet far på festival kommer antagligen massa udda människor ringa M, eftersom hon skrev dit sitt nummer också, med stora bokstäver).
Efter att ha orkat ta mig vidare några timmar senare hittar jag henne dock i vårt eget tält, sovandes sött.
Det är lördag, och kroppen börjar bli lite sliten efter tre dagars kroppsarbete, alkohol, dansande, oregelbunden och plågsamt lite sömn (det var askallt på nätterna och ligga på mark är inget hit i längden), och planen för dagen är att ta det lite lugnt så vi orkar se Pet Shop Boys (01.00).
Men först så säljer vi M på singelauktionen för 70 spänn (pengarna gick till läkare utan gränser, och gratis mat och dejt till M) och killen som köpte henne var faktisk schysst, (och killen som höll i spektaklet var bland det vackraste jag sett) och jag tittar på Säkert! och efter Ms dejt drar vi tillbaka till tältet för att samla krafterna inför kvällen.
Det är nu den fram tills nu soliga festivalen börjar dala, en gemensam vän kommer över och det är mycket mysigare att ligga i det pyttelilla tältet än att gå på konserter, för det börjar regna. M har fått feber, men jag och vår gemensamma vän tar oss i alla fall in till Pet Shop Boys.
Mitt i en för övrigt alldeles underbar konsert öppnar sig himlen och häller 20 ton regn på oss, och inte ett klädesplagg är torrt... M meddelar att vårt tält leker badbassäng, men som tur var blir vi lovade en plats på ett golv i en stuga i närheten. Det enda kruxet är att vi måste vänta tills vår vän har roddat klart och kan ta oss dit. M tar sig in till oss andra och en ynklig, blöt väntan på att klockan skall bli fem tar sin början.
Det är kallt, vi är blöta och längtar hem så in i helvete, till riktig kärlek som inte bygger på det faktum att man har ett par bröst, torra kläder, värme och en säng, och vi sitter under tak och försöker pallra i oss lite vin för att åstadkomma lite värme och jag har ungefär samma rörelsemönster som Ozzy. Random trevlig främling bjuder oss i alla fall på varm choklad eftersom vi ser så ynkliga ut, karmaplus till honom.
Till slut kommer vi i alla fall inomhus och får dessutom varsin luftmadrass att sova på i ett kök.
Sedan äntligen söndag och hemfärd, kroppen är trasig, och det är underbart att komma hem, trots att festivalen varit trevlig som fan.
Så, med nyinförskaffad solbränna, medfaren lever, nya bekanta, tusen nya internskämt, och världshistoriens blötaste packning är jag ändå jävligt nöjd. Och jävligt nöjd med att vara hemma...
Så, hur har ni haft det?
Horay
Feministkillar får tydligen inte ligga
Nu har jag läst ännu en blogg
(den här gången var det Damon Rasti , som annars stundtals är rätt vettigt) om hur synd det
är om alla snälla feminist killar som inte får ligga med tjejer för att de är för snälla,
och att kvinnor bara vill ha hårda, tuffa, machomän, och blivit sådär jävla irriterad igen.
Som vanligt dyker det upp teorier om grottmänniskor och djuriska instinker i resonemangen,
och att egentligen så VILL ju även till synes tuffa feministtjejer egentligen bara bli
dominerade.
Jag blir så JÄVLA trött.
Det är inte vare sig snällheten eller feministåsikterna det är fel på om du inte får ligga
vännen, det är DIG. Nu tänker jag vara onyanserad och dra folk över kammar här, men de
främsta anledningarna att de killar som uttrycker de här åsikterna inte får sex är:
1. Ryggrad. Eller kanske snarare, brist på den. Man är inte snäll om man alltid gör som
någon annan vill, man är mesig. Skillnaden är enorm, snällhet är sexigt, vackert och kan få
en att bli alldeles mjuk i knäna och vilja hålla i dig för evigt (eller i alla fall
tills imorn bitti). Mesighet är frustrerande, och i längden jävligt trist. Vill jag ha nåt
som inte har egna åsikter skaffar jag hund. Vilket för oss till anledning nummer
2. Självkänsla. Eller även denna gång, bristen på den. Om du sitter och gnäller för mig på
krogen om att du aldrig får sex för att du är för snäll, är det inte sexigt. Du sitter och
skyltar med ditt dåliga självförtroende, dessutom i ordalag som antyder att om jag inte går
hem med mig är det mig (eller mina gener, min icke jämndställdhet osv) det är fel på. Jag
har inte sex med folk för att jag tycker synd om dem, eller för att bevisa en poäng om att
jag minsann inte är som alla andra tjejer. Berättar du för mig att ingen vill ha dig, är min
spontana reaktion att börja undra varför, de kanske har en poäng.
3. Självömkan är inte sexigt. Visst faller vi alla in i träsket av 'det-är-mest
synd-om-mig-i-hela-världen', så självklart är det förståligt, men sexigt är det inte.
Självömkan ägnar man sig åt med sina vänner över en kopp kaffe eller liknande drickbara
vätskor, inte om man vill ge ett PSB (På Sätt Bar) intryck för en människa av motsatt eller
samma kön.
Så vad är det då som är sexigt? Inte fan är det tuffa killar i alla fall. Killar som har
såna machokomplex att de måste behandla andra människor som skit är direkt avtändande. Även
dessa människor skriker det dålig självkänsla om. Och inte fan vill jag bli dominerad av
någon annan, försöker du sätta dig på mig eller behandlar mig nedlåtande kommer jag bli
jävligt förbannad och ge mig på dig antingen verbalt eller fysiskt (lite beroende på graden
av fylla hos mig, om mina vänner håller i mig och hur mycket större än mig du är ;) ) .
Vad gör en kille PSB då.
1. Självkänsla. Tycker du att du är snygg och trevlig är chansen rätt stor att jag tycker
det också. Har du dessutom självförtroende nog och inte så mycket hävdelsebehov att vi kan
ha en dialog där vi båda har åsikter ökar chanserna drastiskt.
2. Verkar du dessutom tycka att jag är snygg och trevlig och har intressanta åsikter så är
ju inte det helt fel heller.
Förutom det faktum att killar som uttrycker åsikten 'snälla killar får ligga med färre'
enligt mig, har fel, så blir jag trött på attityden. Eftersom de har kommit fram till att det
inte är deras fel att de får för lite sex, utan kvinnornas eller samhällets, (eftersom de är
för snälla), så inser de kanske inte att vissa av felen kanske ligger hos dem själva.
Samma killar brukar rätt ofta uppvisa igelsyndromet om de väl lyckas hitta nån som vill
ligga med dem trots att de är snälla, och att bli kvävd är inte så roligt det heller, och jag får
allergiska reaktioner av bara tanken.
Sen så kan en del tjejer missta machotendenser för självkänsla, eller p g a deras egen
osäkerhet och dåliga självkänsla tro att de förtjänar att behandlas som skit, men det är en
helt annan diskussion.
Jag skulle kunna sätta mig och hävda samma sak, därför gör det mig lite extra irriterad.
Jag skulle kunna hävda att ingen vill ha en feminist-tjej som tar för sig, pratar lite för
mycket och inte sitter tyst och stilla, skrattar åt killens skämt och är söt. Förmodligen
har jag lika mycket poäng i det som de stackars "snälla" killarna har, det finns folk som är
inlåsta i könsroller från femtiotalets mitt.
Men det är inte synd om mig, inte alls faktiskt.
Jag har nämnligen adopterat åsikten att vill någon inte ha mig, så är det väl synd, men inte
synd om mig, utan synd för dem. Vill någon inte ha mig, så säger det inte något om killar i
allmänhet, eller samhället, utan det säger helt enkelt att den individen inte vill ha mig,
av någon anledning.
(Och är det så att verkligen INGEN vill ha mig, då får jag väl se till att fundera över
varför, eller uttöka mitt urval och träffa nya människor, inte sitta och gnälla om att det är männens fel)
Om man skall vara lite snäll såhär i slutet av inlägget så vet helt enkelt inte vissa av
dessa 'snälla' killar hur man gör när man flörtar med folk. Det kan ju öka svårigheten att få
ragg en smula.
Jag vågar i alla fall inte hångla upp någon som inte avger det minsta tecken på att han skulle
tycka det vore trevligt, det vore ju oartigt. Så att vara lite framåt är ju ingen dum ide, (och med det menar
jag inte den sortens framåt som stora mängder alkohol ger, eftersom de flesta då har svårt att förstå ett nej).
Nej, slut på förhållandeskolan för idag.
Ha en bra helg!
(den här gången var det Damon Rasti , som annars stundtals är rätt vettigt) om hur synd det
är om alla snälla feminist killar som inte får ligga med tjejer för att de är för snälla,
och att kvinnor bara vill ha hårda, tuffa, machomän, och blivit sådär jävla irriterad igen.
Som vanligt dyker det upp teorier om grottmänniskor och djuriska instinker i resonemangen,
och att egentligen så VILL ju även till synes tuffa feministtjejer egentligen bara bli
dominerade.
Jag blir så JÄVLA trött.
Det är inte vare sig snällheten eller feministåsikterna det är fel på om du inte får ligga
vännen, det är DIG. Nu tänker jag vara onyanserad och dra folk över kammar här, men de
främsta anledningarna att de killar som uttrycker de här åsikterna inte får sex är:
1. Ryggrad. Eller kanske snarare, brist på den. Man är inte snäll om man alltid gör som
någon annan vill, man är mesig. Skillnaden är enorm, snällhet är sexigt, vackert och kan få
en att bli alldeles mjuk i knäna och vilja hålla i dig för evigt (eller i alla fall
tills imorn bitti). Mesighet är frustrerande, och i längden jävligt trist. Vill jag ha nåt
som inte har egna åsikter skaffar jag hund. Vilket för oss till anledning nummer
2. Självkänsla. Eller även denna gång, bristen på den. Om du sitter och gnäller för mig på
krogen om att du aldrig får sex för att du är för snäll, är det inte sexigt. Du sitter och
skyltar med ditt dåliga självförtroende, dessutom i ordalag som antyder att om jag inte går
hem med mig är det mig (eller mina gener, min icke jämndställdhet osv) det är fel på. Jag
har inte sex med folk för att jag tycker synd om dem, eller för att bevisa en poäng om att
jag minsann inte är som alla andra tjejer. Berättar du för mig att ingen vill ha dig, är min
spontana reaktion att börja undra varför, de kanske har en poäng.
3. Självömkan är inte sexigt. Visst faller vi alla in i träsket av 'det-är-mest
synd-om-mig-i-hela-världen', så självklart är det förståligt, men sexigt är det inte.
Självömkan ägnar man sig åt med sina vänner över en kopp kaffe eller liknande drickbara
vätskor, inte om man vill ge ett PSB (På Sätt Bar) intryck för en människa av motsatt eller
samma kön.
Så vad är det då som är sexigt? Inte fan är det tuffa killar i alla fall. Killar som har
såna machokomplex att de måste behandla andra människor som skit är direkt avtändande. Även
dessa människor skriker det dålig självkänsla om. Och inte fan vill jag bli dominerad av
någon annan, försöker du sätta dig på mig eller behandlar mig nedlåtande kommer jag bli
jävligt förbannad och ge mig på dig antingen verbalt eller fysiskt (lite beroende på graden
av fylla hos mig, om mina vänner håller i mig och hur mycket större än mig du är ;) ) .
Vad gör en kille PSB då.
1. Självkänsla. Tycker du att du är snygg och trevlig är chansen rätt stor att jag tycker
det också. Har du dessutom självförtroende nog och inte så mycket hävdelsebehov att vi kan
ha en dialog där vi båda har åsikter ökar chanserna drastiskt.
2. Verkar du dessutom tycka att jag är snygg och trevlig och har intressanta åsikter så är
ju inte det helt fel heller.
Förutom det faktum att killar som uttrycker åsikten 'snälla killar får ligga med färre'
enligt mig, har fel, så blir jag trött på attityden. Eftersom de har kommit fram till att det
inte är deras fel att de får för lite sex, utan kvinnornas eller samhällets, (eftersom de är
för snälla), så inser de kanske inte att vissa av felen kanske ligger hos dem själva.
Samma killar brukar rätt ofta uppvisa igelsyndromet om de väl lyckas hitta nån som vill
ligga med dem trots att de är snälla, och att bli kvävd är inte så roligt det heller, och jag får
allergiska reaktioner av bara tanken.
Sen så kan en del tjejer missta machotendenser för självkänsla, eller p g a deras egen
osäkerhet och dåliga självkänsla tro att de förtjänar att behandlas som skit, men det är en
helt annan diskussion.
Jag skulle kunna sätta mig och hävda samma sak, därför gör det mig lite extra irriterad.
Jag skulle kunna hävda att ingen vill ha en feminist-tjej som tar för sig, pratar lite för
mycket och inte sitter tyst och stilla, skrattar åt killens skämt och är söt. Förmodligen
har jag lika mycket poäng i det som de stackars "snälla" killarna har, det finns folk som är
inlåsta i könsroller från femtiotalets mitt.
Men det är inte synd om mig, inte alls faktiskt.
Jag har nämnligen adopterat åsikten att vill någon inte ha mig, så är det väl synd, men inte
synd om mig, utan synd för dem. Vill någon inte ha mig, så säger det inte något om killar i
allmänhet, eller samhället, utan det säger helt enkelt att den individen inte vill ha mig,
av någon anledning.
(Och är det så att verkligen INGEN vill ha mig, då får jag väl se till att fundera över
varför, eller uttöka mitt urval och träffa nya människor, inte sitta och gnälla om att det är männens fel)
Om man skall vara lite snäll såhär i slutet av inlägget så vet helt enkelt inte vissa av
dessa 'snälla' killar hur man gör när man flörtar med folk. Det kan ju öka svårigheten att få
ragg en smula.
Jag vågar i alla fall inte hångla upp någon som inte avger det minsta tecken på att han skulle
tycka det vore trevligt, det vore ju oartigt. Så att vara lite framåt är ju ingen dum ide, (och med det menar
jag inte den sortens framåt som stora mängder alkohol ger, eftersom de flesta då har svårt att förstå ett nej).
Nej, slut på förhållandeskolan för idag.
Ha en bra helg!
